Lider starkt av borta-bra-men-hemma-bäst-syndromet. Eller inte lider: bara skönt att vara hemma helt enkelt. På tåget hem, på andra sidan gången, satt en person med alldeles för hög volym på sin musik. Detta innebar att vi alla fick avnjuta underbara melodier som "om du vill bli min fru" och "jag går och fiskar". Trodde inte att någon lyssnade på de gamla låtarna längre, men okej.

I Göteborg var det fint att chilla med en massa släkt (♥) och jag fick dessutom dregla lite över strassavdelningen på Glitter. Vill inte bo i Gbg själv dock (har haft det i åtanke på grund av skolor). Det är för stort för mig: jag tycker om gångavstånd och korsningar med två vägar. Det är ett litet problem det där att vad jag vill bli inte går ihop med hur jag vill leva.