"Jag har inte känt av alls att vi ställt om till sommartid" säger jag och ägnar sen en timme åt att (en aning hysteriskt) vända upp och ner på lägenheten i jakten på en försvunnen tröja jag sålt. Bara för att inse att det visst var förra veckan jag sålde den. Och att den redan är skickad.

 

Gud alltså...stor risk att jag kommer däcka i helgen! Kroppen är i chock av att stiga upp tidigt och hjärnan är proppad av allt som är nyttnyttnytt. Idag efter jobbet var det dessutom visning av nomineringar till Guldägget (pris som delas ut för reklam), vilket mest var en förevändning för champagne och branchfest där alla kände alla och själv kände man ingen. Tur att jag hade fyra andra praktikantpolare att mingla med! Efter en timme började vi bli sjukt trötta i benen och insåg att det var tre timmar som gått, och inte en. Så det var kul, men jag är så tröööööött. Nu ska jag sova, och i helgen ska jag ladda med energi i (på? i?) Vidöstern.  

 

(Idag träffade jag en som sa "jag hatar rosa". Detta inlägget är till henne).

 

Vaaad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det var Cecilias-första-dag-på-praktiken idag! Hurra, hurra, hurra! (Som den gamla låten går).

 

Fick inte göra så värst mycket idag förstås, och svårt att redan känna av hur mina åtta veckor kommer bli. Men en sak har jag lärt mig och det var att jag hade rätt. Jag VISSTE DET! Det är precis på en sånhär arbetsplats jag hör hemma. Ett ganska öppet (och relativt litet, i antal människor) kontorslandskap där man liksom har sällskapet av varandra samtidigt som alla sköter sitt. Kände mig himla harmonisk vid mitt alldeles egna vita skrivbord och ergonomiska stol. Och man har morgonmöte för att det är måndag, och man äter lunch ihop och tårta på eftermiddagen för att någon fyllt år i helgen, och man lever sin vardag tillsammans under en slags bunden frihet. Jag tycker om det.