- för hur dum jag är.
Så dum, så dum, så dum, så dum i huvudet är jag. Du förstår: att cykla hem i ösregn med ett paraply i handen och tankarna långt bort från verkligheten efter en aning sömnbrist, är ingen bra idé. Det tar typ 4 minuter att cykla hem till mig. 4 minuter. Man tycker ju att en smart människa borde klara det utan problem, eller vilken människa som helst egentligen. Men jag är inte så smart. Så jag upptäcker helt plötsligt att shit! Jag kommer köra in i den bilen om typ två sekunder! Lite för sent för att hinna agera, och tydligen cyklade jag kanska snabbt för jag lyckades krascha bakrutan på bilen. (Vilket är ganska imponerande när man tänker efter). Det började blöda lite, eller väldigt mycket snarare, på min arm och i min mun och jag var lite i chocktillstånd kan man ju säga, men tog mig hem medan jag blödde ner min väska, mina nycklar, och allt annat möjligt. Slämgde ifrån mig mitt paraply också, som var totalkvaddat (attans, gillade det). Kom hem ganska skärrad (minst sagt). Åkte till akuten. Inte för att det gjorde ont, eller.....jo, det gjorde ont som fan överallt, men snarare för att jag var rädd att jag fått in glasskärvor innanför huden, eftersom jag redan dragit ut en själv och eftersom jag hade fått ett jack i armen. Lite Grey's Anatomy skada skulle jag vilja kalla det - såg ut som det brukar göra där när de sitter och syr ihop folk: blodigt jack, uppsvullet. Läppen var (är) som en stor sårig fläskläpp typ (tur bara att jag inte slog ut tänderna) - benet gör fortfarande minst sagt ont och jag har ett härligt mööörklblått blåmärke där.

Så i alla fall - åkte till akuten i Hässleholm. Fick skriva i papper och skit för att det ansågs som "trafikolycka" och fick sen komma in till ett rum ganska snabbt där en tjej tvättade av såret och frågade vad som hänt och bad mig vänta. (Väntaväntavänta) Tjejen kom tillbaks med en läkare som också frågade vad som hänt, som kände på såret (reaktion: aj) och sa att de kanske skulle bedöva och gräva lite under huden för att känna om där var några glasskärvor (reaktion: NEJ TACK!). Så gick hon för att hämta en annan doktor för att se vad han tyckte och jag fick vänta (väntaväntavänta). Han sa att vi bara skulle bedöva och sy igen såret. Sen fick jag vänta. En annan tjej, sjuksyster eller whatever, var inte så koncentrerad på att läsa namnskyltarna, kom och började plocka fram massa grejer - den manliga doktorn kom tillbaka efter att mitt sår blivit tvättat igen och jag låg ner och hade min arm utsträckt på ett bord bredvid. Dags för bedöving och han stack in sprutan (reaktion: AAAAAAJ) Sen var han klar och jag tänkte "Åh, skönt". Inte i många sekunder. För sen stack han in en till spruta! Och jag är inte rädd för sårutor (anatgligen för att det är så sällan man tar dom, att man glömmer hur det känns) men det gjorde helt galet ont! Sen när han var klar andra gången tänkte jag "åh skönt" - tills han stack in en tredje spruta. Sen lämnade de mig där och jag fick väntaväntavänta medan bedövingen satte in. Ska säga till deras försvar att det var jättesöta och snälla allihopa och skämatde hela tiden och sånt. Men inte tevligt med sprutor. Så jag låg kvar där och kände hur det rann ner blod för min arm, vilket inte var så mysigt. Ganska varmt dock, visste inte att blod var så varmt. Läkaren kom tillbaka, och sjuksystertjejen, och han skämtade och undrade om jag skulle sno bilradion och massa grejer medan han sydde i min arm. Ville inte kolla först, men eftersom det inte kändes var det inte särskilt läskigt så jag tittade ändå, för det var ganska coolt att se. Sjukt smidig var han, på att sy. Fick en massa papper hela tiden också, om när stygnen skulle ut och sånt. Fick tabletter, ska hämta pencilin imorrn och det var nog det hela, kortfattat. (Fast det blev ganska lång beskrivning). Hoppas VERKLIGEN att jag slipper biverkningarna man kan få av pencilinet.

Så, så dum är jag. Tycker inte synd om mig för fem öre, tycker bara att jag är sjukt dum i huvudet. Dessutom tycker jag synd om bilen jag tog sönder.