Hallå! Nu har jg internet! Segt som attans i och för sig. Tydligen hade tele2 SLUT på det snabba (?), så jag får inte det jag egentligen ska ha förrän om en månad. Men skönt att ha något i alla fall. Ni får uppdaterat inlägg om en stund, om malmöfestivalen och sådär - men först det gamla jag skrev när jag hade hemlängtan, haha.

Torsdag 19/8
Obs: detta är skrivet i deppstund:

Jag hade verkligen velat sitta här i något annat än mina mjukisbyxor med målarfärg på. Och om mina planer går som de ska har jag ordning på det mesta imorgon. Som rubriken säger är det här inte samma dag som ni läser det. Har ju inget internet än, men tänkte att jag ändå kan skriva ett blogginlägg och helt enkelt publicera det senare. So, here goes: När man flyttar ska man väl känna "wooh" och befrielse antar jag, men jag längtar bara hem. Är jag väldigt djupt koncentrerad tänker jag inte på det, eller som när jag pratade i telefon med Emilia igår - då var jag lugn resten av kvällen. Men stora delen av dagarna är det bara olika grader av hemlängtan.

När jag och Nålen var på väg till Jkpg i förrgår var jag förväntansfull och allt det där man ska vara - tills vi kom fram och jag öppnade dörren. Inte för att lägenheten var något annat än jag förväntat mig (det var den inte), och inte för att det luktade obebott. Det där är sånt jag fixar. Men fast att Nålen till och med sov över, kände jag mig ensam. Jag borde ha vetat att det skulle hända, det händer ALLTID mig. Även om det är något roligt man ska göra - som en klassresa eller popkollo eller vad som helst - får jag liksom den där ständiga krampen i magen.

Jag får för mig att det kommer bli bättre med tiden (och vissa stunder är det ju faktiskt bra), men samtidigt undrar jag när? I vanliga fall kommer jag ju hem igen efter ett par dagar, men nu har jag flyttat hemifrån. Point of no return som man säger när man gör film. Som när jag fick ångest inne på Netto: jag kände liksom "jaha, det är såhär det ska vara nu resten av livet". Inte för att jag tycker att något är svårt än så länge, jag kan laga hyfsat mycket mat och jag hittar redan rätt bra i stan och jag är händigare än man kan tro (haha). Det är bara det att… jag vet inte. Jag är en sån som längtar tillbaka till det vanliga; vardagen utan att vara isolerad. Att ha TV och internet och någon som sitter i soffan som man kan irritera sig på.

Ni får ett muntrare inlägg snart hoppas jag, om hur bra allt är - men tills dess får jag kramp i magen så fort jag tänker på att gå ut i köket och laga mat åt en.