Det finns tillfällen när jag känner mig fånig. Och sen finns det till fällen när jag borde känna mig fånig. Som klockan 22.28 på Hässleholms station när jag går och får flingor i ögonen men ändå inte kan låta bli att skratta. Den första snön har alltid en såndär konstig påverkan på mig som gör att jag struntar i att jag blir vit som en snögubbe och att det droppar vatten från min sjal när jag väl kommer in - jag kan inte låta bli att bli alldeles konstigt fnittrig ändå. Jag vet inte riktigt om det går att beskriva känslan jag får. Lycklig rakt igenom, det är vad jag blir.

Föresten är det roligt när man kommer till Osby en onsdag klockan 23. Då är det inte lillördag: då är det onsdag klockan 23.