Idag fanns det plötsligt, för första gången i år, det där jag har väntat på i luften som gör att det känns som vår. Nästan till och med sommar när jag gått förbi alla småfåglarna utanför dörren, och ner till min strand. Nu när isblocken är borta med vinden når vågorna fram till sanden igen och det var mulet och blåste, men det blåste varmt. Och min Vättern är förvillande lik havet ibland. Det är konstigt det: jag har aldrig varit särskilt förtjust i havet, och trots att jag älskar att bada har jag aldrig haft något behov av att bo nära vatten - tills nu. Jag kan inte tänka mig att leva där man inte kan se flera kilometer åt alla håll. Alla andra platser än den här verkar så instängda.