Har nog aldrig tidigare varit så otaggad på att börja skolan som jag är nu. Är avis på lillsyrran som började gymnasiet i måndags, på nollorna som springer runt och sparkas in här i stan, och på alla andra som får börja nya delar av sina liv. Är egentligen väldigt nöjd: nöjd med min finafina sommar, nöjd med var jag bor, nöjd med mina framtidsplaner, nöjd så mycket att det inte är ett ord längre. Men den förbannade skolan är ändå ivägen för mig, vi har aldrig riktigt klickat, jag och den gula fula byggnaden. Vill ha ett nytt sammanhang liksom! Och tänker skaffa det ändå. Älskar ju trots allt att slita ut orden "det blir vad man gör det till".

 

(OCH när man ser livet från den ljusa sidan smygsläpper ju alla en massa bra låtar och singlar, som Maggio. ÅH (!) hennes nya. Som vanligt fenomenal.)