Hejhopp, nu kommer ett sånt här inlägg om mina känslor igen. Om sanningen ska fram – och det ska den väl till slut ändå – var hela mitt förra år skit. Det hände en del bra saker förstås, som världens bästa resa till Paris, och underbara Jane Leadership + Amsterdam. Men bortsett från de där glada dagarna jag kan räkna på två händer, var det ett dåligt år. Och inte dåligt som i att jag hade lite tråkigt, utan som i att jag mådde superdåligt på riktigt, varje jäkla dag.

 

Sen flyttade jag hit, och det var som att lungorna liksom öppnades igen. Eller för första gången kanske? Förutom när man var liten och naiv kan jag liksom inte minnas någon period i livet när jag varit glad HELA tiden. Men det är jag här. Ibland finns det uppenbara källor till det: brunch med roliga kompisar på en solig bakgård, en promenad med fågelkvitter i valfri park, vin på mysig pub eller att dansa hela natten. Andra dagar vaknar man upp efter det där dansandet, det regnar ute och man har bara sovit fyra timmar och måste servera sura kunder en hel dag. Men även på de där dagarna som på papper låter som döden, går jag runt och mår och ser ut som på bilden här under. Jag älskar detta förbaskade livet. Jag älskar att inte bry mig om vad jag borde göra eller vem jag borde vara. Jag älskar att inte ha något mål eller tänka på någon karriär eller ens veta vad jag vill jobba med eller var jag kommer bo om tio år eller sju veckor. Jag älskar att vakna upp varje dag och bara leva. Det är som att när man väl tagit en bit av samhällsstrukturen och skrynklat den i sin hand, så rasar hela pyramiden av förväntningarna på en och plötsligt kan man se vad som fanns där bakom. "Jag ser ljuset Jonatan, jag ser ljuset!". Och innan du undrar: ja, jag är bäst på metaforer.